Nu när höstmörkret sänker sig kan vi tipsa om vår konsert med musik i Allhelgonatid i Åhus S:ta Maria kyrka den 4 november kl 16:00. Vi kommer att framföra Requiem av Gabriel Fauré och Miserere i c-moll av Jan Dismas Zelenka. Den förstnämnde är välkänd medan Zelenka kanske är en ny bekantskap för många åhörare.

Tyvärr vet vi inte speciellt mycket om Jan Dismas Zelenkas liv och leverne. Inte mycket finns bevarat till eftervärlden, varken porträtt, dagboksanteckningar eller brev. Vi vet att han föddes i Böhmen (nuvarande Tjeckien) 1679 men vi ytterst lite om hans unga år och han verkar ha blommat ut förhållandevis sent som kompositör, egentligen först i 1710-talets Dresden. Här etablerade han sig i olika roller i hovet kring kurfursten av Sachsen, August den andre (också kallad den Starke, som sedermera kom att bli Polens kung och som sådan besegrad av Karl XII under Stora nordiska kriget). Zelenka blev hovet trogen fram till sin död 1745 då han begravdes i Dredsen. Graven är inte bevarad till eftervärlden.

Ska man lära känna Zelenka är man alltså utelämnad till den musik han skrev – men vilken musik sen! De av dagens musikforskare som har ägnat Zelenka sin uppmärksamhet ser ut att bland annat vilja framhäva hans stora förmåga att arbeta med många olika stilar och uttryck i sin kompositörsroll. Vi vet att Dredsen och då inte minst kurfurstens hov kännetecknades av konstnärskap och musicerande på hög nivå och Zelenka arbetade tillsamman med kompositörer som Fux, Heinichen och Lotti och träffade och beundrades av Bach. Vi vet också han var upptagen av italienska 1500-tals kompositörer såsom Palestrina och Frescobaldi. Det är tydligt att Zelenka hade en utomordentlig förmåga att kunna ta in och behärska olika stilar och stilarter, vilket inte minst hans Miserere från 1738 är ett ypperligt exempel på. Stycket är ursprungligen skriven för stilla veckan och texten är hämtad från Psalm 51, Davids så kallade botpsalm från Psaltaren i Gamla Testamentet (teologiskt sett en mycket central text i ett av de viktigaste avsnitten i Gamla Testamentet och en centralpsalm för den kristna tron då den pekar fram emot Kristus och Nya testamentet).

Den inledande satsens ”Gud var mig nådig” ackompanjeras av både ett djärvt och kärvt tonspråk som slås an med modiga harmonier. Musiken fångar både den å ena sida fruktan och bävan och å andra sidan frimodighet som David ger uttryck för i sin bön till Herren. En känsla av nöd men också intensivt insisterande infinner sig. Medan andra satsen är ett praktexempel på barockens kontrapunktiska ideal med stämmor av olika karaktär som vävs in i varandra, förmedlar tredje satsens sopransoloaria delvis den tidens nya stilideal med tydliga framåtblickar mot den mer klassicistiska tidsperioden.

Efter fjärde satsens Gloria, återvänder Zelenka lustigt nog också avslutningsvis till inledningsmusiken, vilket det knappast kan finnas något liturgiskt skäl till. Det är som om han därmed vill betona att även efter ”et in secula seculorum, amen” så måste vi föras tillbaka till ”Gud var mig nådig”, dvs tillbaka till det grundförhållande som råder mellan människan och hennes skapare.

Om det är ett verk som Gabriel Fauré är extra känt för så är det antagligen sitt Requiem som han skrev under åren 1887 till 90. Om vi i Zelenka känner igen barockens djärva och kontrapunktiska tonspråk, så flyttas vi genom Fauré över till La belle epoque och den tid av optimism och ekonomisk utveckling som framför allt kännetecknade Frankrike under en 30-40 årsperiod, abrupt avslutad av första världskriget utbrott 1914. Skrivet för solister, kör, orkester och orgel tycks stycket omslutet och genomsyrat av tröst och vila, trots att det beskriver livets oundvikliga avslutning, döden. För att ytterligare understryka det vackra och sköna i sammanhanget har Fauré valt att byta ut den i requiem-sammanhang vanligen förekommande Dies Irae (vredens dag) med Pie Jesu (nådige Jesus), som kanske har kommit att bli verkets mest uppskattade sats, antagligen i hård konkurrens med sista satsen (In paradisum) där körens sopranstämma på himmelskt vis sjunger om paradiset. Fauré verkar ha varit tämligen nöjd med sitt requiem som han använde för att gestalta sina egna religiösa föreställningar om döden som en frigörelse, ett sökande mot glädjen ovanifrån, snarare än en smärtsam upplevelse.

Gabriel Fauré föddes i Pamiers i södra Frankrike 1845 och hade enligt egen utsago en lycklig och stilla barndom. Faurés musikalitet tog sig tidiga uttryck genom att han ofta tog sin tillflykt till byns kapell för att spela på tramporgeln. ”Jag minns att jag var lycklig” är det sätt på vilket Fauré sedan har beskrivet dessa många stunder och han fick tidigt känslan av musiken som hans verkliga kall i livet. Överhuvudtaget framstår Gabriel Fauré som en vänlig och mild man som mer än något annat präglades av sin passion för musiken, faktiskt till den milda grad att han under sin tid som musikkritiker vid den franska tidningen Le Figaro under början av 1900-talet ansågs ha låtit sitt ljusa (musik)sinne ha kommit den recenserade till godo; på ett empatiskt sätt tog Fauré helt enkelt fasta på det positiva i varje musikverk han skrev om.

När Gabriel Fauré dog i lunginflammation79 år gammal i Paris hade han trots krämpor och tynande krafter varit verksam in i det sista, inte minst som lärare och rådgivare till dåtidens yngre kompositörer.